belladora

Kära himla vän,

Jag vill tacka dig, för att du gav mig ljuset. För att du tränger mörker. För att du är kärlek, hopp & tro.
För alla de meningslösa nätter av klibbigt rött, som du omfamnade min frusna kropp.
För alla de dagar som jag bara ville springa långt och fort, alla gånger jag ville fly och flydde. Höll du ett stadigt grep om min midja. Tryckte mig till botten av mig själv, för att bygga mig från grunden.

Tack för alla de gånger gråt klumpade sig i min hals och sanden i mitt timmglas alltid stanna så förunderligt, var du den som torkade mina kinder, höll mitt hår och viskade att jag skulle må bättre imorgon.
För alla sömnlösa nätter och iskall tystnad, låg du bredvid för att räkna mina andetag med mig. Gav mig konstgjord andning när luften tog slut.

I look to you

För allt vad mina menlösa ord betyder, så kommer jag alltid veta att jag är den som du älskar. & vart steg jag tar, ska jag komma ihåg din enorma kärlek som tog mig igenom dagar jag aldrig trodde skulle försvinna.
Jag vet att du ser smärtan, jag vet att du ser min längtan, men dröm om att klara dagen, klara imorgon och kunna se motframtiden. Drömma, visionera, planera och placera.

I look to you.

För alla stängda dörrar som du öppnade. För allt trasigt som du sydde samman, lappade och plåstrade om.


Till dig är jag förevigt tacksam, min himelske pappa. Min frälsare och kärlek. Min värme och mitt hopp.
Tack Gud, för den plan du byggt för mig. Var varje byggsten som ska falla på plats nu.
Jag är evigt tacksam.

I think I'll get out of here..

Where I can run, just as fast as I can..
..To the middle of nowhere, to the middle of my frustrated fears.
And I swear, you're just like a pill !
Instead of making me better, you keep making me ill.

I haven't moved from the spot where you left me.
This must be a bad trip..
..all of the other pills they were different.

Jag tycker väldigt illa om sjukhussängar. Lika illa som jag tycker om den sterila lukten som jag bara associerar till död. Jag tycker illa om hur dom rispade hål i min hårbotten & känslan inför likheten av elektriska stolen. Det var bara då (& den gången jag blev kär.) som mitt hjärta har slått så fort.

Känslan av att bara vilja springa så långt & så fort så möjligt därifrån, meddans de håller fast en (Men jag tycker om människor med lugn röst, som viskar fina saker i mitt öra.)

Jag minns att jag tänkte; Sluta skrika, jag försöker konsentera mig på att andas..   tills jag insåg att det var jag själv som hade skrikigt.


..precis som om det inte var jobbigt första gången, så måste dom verkligen försöka framkalla det igen.
Jag är ganska nöjd med att undvika vissa lägen, man behöver inte ha svar på allt. I alla fall inte framkalla den värsta känslan man varit med om medvetet. (Men jag kände åtminstone en tredje hand & jag såg dig snabbt. Jag vet att du var där. För jag saknar dig så mkt, att det fortfarande ilar i hela kroppen. Jag saknar din varma famn, ditt sätt att alltid tro på mig, ditt kämpande för att jag skulle förstå alla möjligheter jag hade. Jag vet att du har det så mkt bättre nu, men egoismen tränger fortfarande på. & ensamheten blir outhärdlig när vinden blåser kallt.)






Men det finns vissa människor som gör livet så speciellt. Människor som får mig att skratta på riktigt. Igår var en sån där dag, som var precis som alla andra. Men samtidigt så speciell.. för mig.
Vissa människor, så som Frida & Kittie får mig att se ljus. Får mig att kunna lukta, se & ta på allt det andra sa skulle vara så fint. Kittie & Frida är sånna som jag planterade i mitt hjärta. Som jag ständigt vattnar, för att alltid få se dom växa där inne.
Igår, var en sån där vanlig kväll.. som skulle ha varit vanlig, om jag inte hade haft så otroligt fina vänner !

Jag vill inte vara den, som ber mina ungdomar att sluta ta till med "handlingar" när det blir jobbigt. När jag vet att jag bara väntar tills jag kan få fly igen.
Fel forhoppningar på helgen, fel syn på sig själv, fel underlag för sina tankar..

Jag har fått så många chanser att börja om . & jag vill bara så gärna. Men det finns nog en omedveten rädsla, för att du inte finns på andra sidan. & någonstans, vill jag inte sluta hoppas.



Det finns en tjej som jag beundrar. Frida hete hon... Hon är min idol.
& en dag, hoppas jag att Gud planterar om så bara lite av den styrkan hon har i mig.
Människor som henne, är sånna som man bäddar ner mjukt i sitt hjärta, i vetskap om att hon kommmer plantera sin värme.

Jag är trött på vackra ord som aldrig hålls, på sand i timglas som rinner ut & löften som sviks. På helt för fullvuxna fjortisar som inte kan låta stunder bli minnen och tider bli till eror. På människor som lever kvar i exakt samma sekel som dom gjorde första gången dom luktade på bagagelucke-sprit.
..på människor som fortfarande spiller tårar på allt det dom förlorade då, istället för att skratta åt det dom har nu.

Men mest av allt, är jag trött på att jag fastnade som den största fjortisen av dom alla...

..som fotfarande är kvar i förlorad tid, full med stunder jag vägrar låta lagras till minnen.
Jag är bara inte redo att låta dig bli ett minne, som alla andra. För trots all tid, trots saker som gjorde avståndet ännu längre.. så sjunger mitt hjärta fortfarande på ditt namn & din beröring bränner fortfarande längs min hud. Jag vet att du var mkt starkare än mig å gick vidare då,.. Men jag tror inte att någon skulle förstå hur mkt man kan plåga sig själv, efter att ha gjort det största misstaget i sitt liv. 
För allt jag så hoppas på, är att få glömma, få sudda bort smärtan lite efter hand. & alla säger, hur tiden läker sår.. men för var dag, för vår gång det förflutna gör ont & jag inte kan ringa dig, eller bara somna bredvid dig ilar smärtan bara än värre. 



Idag, är en dag som många andra (+ att mitt huvud sprängde så mkt att jag inte ens orkade ta mig ur sängen för skolan i morse. Dörrar borde lära sig mitt tempo, å inte stå ivägen när jag har brottom.)


Depp-blogg idag. Jag bara behövde det idag, för att vara stark imorgon..