Sjunde September, tvåtusennio.
Jag är trött på vackra ord som aldrig hålls, på sand i timglas som rinner ut & löften som sviks. På helt för fullvuxna fjortisar som inte kan låta stunder bli minnen och tider bli till eror. På människor som lever kvar i exakt samma sekel som dom gjorde första gången dom luktade på bagagelucke-sprit.
..på människor som fortfarande spiller tårar på allt det dom förlorade då, istället för att skratta åt det dom har nu.
Men mest av allt, är jag trött på att jag fastnade som den största fjortisen av dom alla...
..som fotfarande är kvar i förlorad tid, full med stunder jag vägrar låta lagras till minnen.
Jag är bara inte redo att låta dig bli ett minne, som alla andra. För trots all tid, trots saker som gjorde avståndet ännu längre.. så sjunger mitt hjärta fortfarande på ditt namn & din beröring bränner fortfarande längs min hud. Jag vet att du var mkt starkare än mig å gick vidare då,.. Men jag tror inte att någon skulle förstå hur mkt man kan plåga sig själv, efter att ha gjort det största misstaget i sitt liv.
För allt jag så hoppas på, är att få glömma, få sudda bort smärtan lite efter hand. & alla säger, hur tiden läker sår.. men för var dag, för vår gång det förflutna gör ont & jag inte kan ringa dig, eller bara somna bredvid dig ilar smärtan bara än värre.
Idag, är en dag som många andra (+ att mitt huvud sprängde så mkt att jag inte ens orkade ta mig ur sängen för skolan i morse. Dörrar borde lära sig mitt tempo, å inte stå ivägen när jag har brottom.)
Depp-blogg idag. Jag bara behövde det idag, för att vara stark imorgon..
