Tionde september, tvåtusennio.
Jag vill inte vara den, som ber mina ungdomar att sluta ta till med "handlingar" när det blir jobbigt. När jag vet att jag bara väntar tills jag kan få fly igen.
Fel forhoppningar på helgen, fel syn på sig själv, fel underlag för sina tankar..
Jag har fått så många chanser att börja om . & jag vill bara så gärna. Men det finns nog en omedveten rädsla, för att du inte finns på andra sidan. & någonstans, vill jag inte sluta hoppas.
Det finns en tjej som jag beundrar. Frida hete hon... Hon är min idol.
& en dag, hoppas jag att Gud planterar om så bara lite av den styrkan hon har i mig.
Människor som henne, är sånna som man bäddar ner mjukt i sitt hjärta, i vetskap om att hon kommmer plantera sin värme.
Kommentarer
Trackback