Tjugosjätte Mars, tvåtusennio.

När man precis kommer över bron & kommer bara någon minut in i Malmö. Så plötsligt finns det ett område som bara slutar att existera. Över hela bron kan man se vatten konturerna röra sig... trots att det egentligen inte finns något direkt ljus som speglar sig, där ute. När man precis snuddar vid Malmö är väggen helt ljus täckt & man ser villa områdena precis. Strax innan svågertorp & resten av delen in till Malmö Central är fullt upplyst. Men just där mitt mellan, är allt bara svart. (Ja, den tiden jag äntligen sitter på tåget, har det blivit det totala svarta.) Inte något minsta ljus, som kan refketeras i whatever, bara ingenting. Absolut inga tecken på var man befinner sig, åt vilken riktning man åker eller på minsta lilla liv. Bara svart.


Ikväll är jag trött i mängder, har en bitande huvudvärk & funderar på att gå å lägga mig redan nu halv tio. Men vid en ytterst ytterst snabbt eftertanke, så är det precis som alla andra kvällar.


Denna veckan, har jag noterat följande;
Jag har märkt hur många människor som lyssnar på mig..     ..men det blir som en ilande känsla i hela kroppen när jag inser att det är väldigt få som verkligen hör vad jag säger. Det kan vara som sånna små saker som, jag berättar att jag är trött & kommer vara slut efter att ha stängt var kväll å alltid kommer hem 8. Å människan ärså förstående. Men samtidigt kan den skicka ett sms dagen efter bara jag slutar kl 5, kan du ses då ? Ärligt, just nu.. så känns det som att bara ge mig en lavett över hela ansiktet.
Känns som om folk tänker på allt annat när dom pratar med mig. Tar inte in vad jag verkligen säger. Men ärligt, folk, om ni inte verkligen tänker lyssna på vad jag säger, don't bother !


It just.. just.. det.. ..det känns bara som om jag, nästan snuddar vid det igen. Det hade bara varit så mkt lättare att släppa taget. Det är så mkt lättare där. Så mkt lättare att inte behöva bry sig, inte kämpa för att le, inte kämpa för att tvinga sig själv att må bra. Folk tycks inte förstå hur utmattande det är att ständigt pusha sig till nivåer som värker i hela kroppen.
Jag kanske helt enkelt bara inte är en sån människa.. Jag tror bara att jag.., tappade orsaken på vägen.

Å det som tar mest på krafterna att jag saknar dig så inneligt. Du var alltid med mig då.., när jag var som värst. Å du älskade mig ändå. Jag vet att jag total sumpade det. Men jag hade gjort så himla mkt för att få somna bredvid dig i natt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0