Tjugofirsta mars, tvåtusennio.
Känner mig sådär konstig, så där vänd ut och in, sönder tvättad & blekt.
Liksom som om balansgången tippar över mer mot överlevnad än att faktiskt leva.
Å det sjuka med det hela är att jag inte tappat min tro på Gud å vad jag vet att han kommer att göra för mig, som om jag inte är orolig för framtiden, emn ju nu är det de ända jag har tro på . Jag vet inte vad som går att lita på eller vem man vågar vända ryggen till. Som om folk tappade sinnet för att se efter om jag var okej.
& allting stannade i mina ögon. Som om allt annat fick rött ljus, medans jag fortsatte att springa. Jag orkar inte springa själv igen, å jag orkar inte springa med trasiga knän.
Den ända som fortsätta att hålla jämna steg med mig är B, å det var så skönt att höra hennes röst ikväll. & som vanligt behövde jag bara säga ett ord så förstod hon hela storyn, som om jag knappt behöver andas så känner hon smärtan med mig. Å det var bara så skönt att slippa förklara allt för hon förstår alltid ändå.
Varför behöver jag känna så här igen, sönderriven & vilse. Som om jag inte ens kan sluta ljuga. Detta är mitt ända tafatta försök att få folk att förstå mig, för så fort jag går utanför vår stora bruna dörr så klistrar jag på mig leende igen, hoppas på att alla ska tro att det är okej.. För jag vill så gärna att det ska vara det. Fake it, til you make it. Å jag vet,.. jag vet jag vet jag vet att snart kommer äkta leende vara min saning. Jag bara hatar spurtstreckan, när man måste ta ut alla sina krafter trots att det känns som man inte har några kvar. När man måste växla upp på en ännu högre växel, trots att man redan har sprungit ett helt lopp, kroppen krampar redan å man vill bara att någon tacklar en så man har en anledning att slänga sig i diket. Men samtidigt intalar man sig själv, bara ett steg till, bara ett steg till.
Det blir bara en sån déjà vu känsla, när jag har varit här så många ggr innan. Eller kanske fortfarande, för det känns alltid som om det trampar mig på hälarna.
Å jag vet inte ens hur jag lyckas, för jag har knappt tid att äta ibland, så mkt att göra å så många människor att försöka hinna träffa. Ändå är denna ensamhet så påtaglig att jag inte kan koppla bort det. Nästan som om det blir ett stress moment. En rädsla för att det ska bli kväll, en rädsla för att gå å lägga sig själv å vet att jag kommer ta upp 30% av sängen i min fosterställning.
Jag vill bara hitta någon igen, som kan hålla mig så där nära som du gjorde. Å utan ens ord fick din värme mig alltid att kunna slappna av, att kuna fokusera. Jag vet att det är länge sen, men jag slutade nog aldrig undra om, bara om saker hade varit annorlunda, om allt bara hade hänt på ett annat sätt.
Jag kan inte förespråka framtiden, men om något jag vet så är det hur mkt jag ångrar mina beslut då å hur allting sprang iväg så snabbt,,
För trots allt, så det ända jag kan sakna är dig.
MY God, vilken skön bekännelse, tror inte ens att jag har vågat inse det själv. Rädd för hur det ska få mig att känna, å hur ont så stora misslyckande gör.
Måste sova. Har massor att göra imorgon. Uppdatera imorgon. Massa spännande, en del framtids planer som ska checkas :)
However, en snabb uppdatering på mig dag idag;
* Åkte svågertorp, dalaplan å till slut berntstorp för att se att alla säng butiker öppnad kl 11, å kl inte var mer än tio. Till slut kom vi in på sängjätten å förälskade mig i ett antal sängar, å åter en visit på Sova, föräldskade mig i ännu fler sängar. Nu har jag dock genom utslagning kommit ner till 4st. Ha.
+ fick chansen att hänga hela förmiddag med pappa :D
* Fikade å pratade en massa strunt.
* Han vila i 15min, dock ganska stressladdat.
* Skyndade mig upp å gjorde mig i ordning, för att ta bussen å möta upp K på värnhem vid halv 4.
* Entré - modevisning. Å jag var så enormt stolt. SÅ STOLT, men det är nog pratat nu. :)
* Snabbt mål, och en snabb visit hos F ungefär lång för en powernap.
* "Vad kan Jesus göra för Malmö" - möte på Europa porten. Kan inte säga något än spännande. Vill verkligen inte reflektera mina känslor över det.
Dagen gick väldigt fort, skulle hinna med tjejkväll å gå ut också, men jag är så himla död, som alltid numera. Så jag var hemma tidigt på en lördag. Hör till ovanligheten å känns väldigt väldigt konstigt. Vet faktiskt inte vad jag ska känna för det.
However, Godnatt.
Liksom som om balansgången tippar över mer mot överlevnad än att faktiskt leva.
Å det sjuka med det hela är att jag inte tappat min tro på Gud å vad jag vet att han kommer att göra för mig, som om jag inte är orolig för framtiden, emn ju nu är det de ända jag har tro på . Jag vet inte vad som går att lita på eller vem man vågar vända ryggen till. Som om folk tappade sinnet för att se efter om jag var okej.
& allting stannade i mina ögon. Som om allt annat fick rött ljus, medans jag fortsatte att springa. Jag orkar inte springa själv igen, å jag orkar inte springa med trasiga knän.
Den ända som fortsätta att hålla jämna steg med mig är B, å det var så skönt att höra hennes röst ikväll. & som vanligt behövde jag bara säga ett ord så förstod hon hela storyn, som om jag knappt behöver andas så känner hon smärtan med mig. Å det var bara så skönt att slippa förklara allt för hon förstår alltid ändå.
Varför behöver jag känna så här igen, sönderriven & vilse. Som om jag inte ens kan sluta ljuga. Detta är mitt ända tafatta försök att få folk att förstå mig, för så fort jag går utanför vår stora bruna dörr så klistrar jag på mig leende igen, hoppas på att alla ska tro att det är okej.. För jag vill så gärna att det ska vara det. Fake it, til you make it. Å jag vet,.. jag vet jag vet jag vet att snart kommer äkta leende vara min saning. Jag bara hatar spurtstreckan, när man måste ta ut alla sina krafter trots att det känns som man inte har några kvar. När man måste växla upp på en ännu högre växel, trots att man redan har sprungit ett helt lopp, kroppen krampar redan å man vill bara att någon tacklar en så man har en anledning att slänga sig i diket. Men samtidigt intalar man sig själv, bara ett steg till, bara ett steg till.
Det blir bara en sån déjà vu känsla, när jag har varit här så många ggr innan. Eller kanske fortfarande, för det känns alltid som om det trampar mig på hälarna.
Å jag vet inte ens hur jag lyckas, för jag har knappt tid att äta ibland, så mkt att göra å så många människor att försöka hinna träffa. Ändå är denna ensamhet så påtaglig att jag inte kan koppla bort det. Nästan som om det blir ett stress moment. En rädsla för att det ska bli kväll, en rädsla för att gå å lägga sig själv å vet att jag kommer ta upp 30% av sängen i min fosterställning.
Jag vill bara hitta någon igen, som kan hålla mig så där nära som du gjorde. Å utan ens ord fick din värme mig alltid att kunna slappna av, att kuna fokusera. Jag vet att det är länge sen, men jag slutade nog aldrig undra om, bara om saker hade varit annorlunda, om allt bara hade hänt på ett annat sätt.
Jag kan inte förespråka framtiden, men om något jag vet så är det hur mkt jag ångrar mina beslut då å hur allting sprang iväg så snabbt,,
För trots allt, så det ända jag kan sakna är dig.
MY God, vilken skön bekännelse, tror inte ens att jag har vågat inse det själv. Rädd för hur det ska få mig att känna, å hur ont så stora misslyckande gör.
Måste sova. Har massor att göra imorgon. Uppdatera imorgon. Massa spännande, en del framtids planer som ska checkas :)
However, en snabb uppdatering på mig dag idag;
* Åkte svågertorp, dalaplan å till slut berntstorp för att se att alla säng butiker öppnad kl 11, å kl inte var mer än tio. Till slut kom vi in på sängjätten å förälskade mig i ett antal sängar, å åter en visit på Sova, föräldskade mig i ännu fler sängar. Nu har jag dock genom utslagning kommit ner till 4st. Ha.
+ fick chansen att hänga hela förmiddag med pappa :D
* Fikade å pratade en massa strunt.
* Han vila i 15min, dock ganska stressladdat.
* Skyndade mig upp å gjorde mig i ordning, för att ta bussen å möta upp K på värnhem vid halv 4.
* Entré - modevisning. Å jag var så enormt stolt. SÅ STOLT, men det är nog pratat nu. :)
* Snabbt mål, och en snabb visit hos F ungefär lång för en powernap.
* "Vad kan Jesus göra för Malmö" - möte på Europa porten. Kan inte säga något än spännande. Vill verkligen inte reflektera mina känslor över det.
Dagen gick väldigt fort, skulle hinna med tjejkväll å gå ut också, men jag är så himla död, som alltid numera. Så jag var hemma tidigt på en lördag. Hör till ovanligheten å känns väldigt väldigt konstigt. Vet faktiskt inte vad jag ska känna för det.
However, Godnatt.
Kommentarer
Trackback
