belladora

Om jag någon gång tvivlar, så slå mig hårt i bakhuvudet. Innerst inne så vet jag vad jag är menade att göra. & om jag någon gång påstår att min rätta plats inte är mitt mellan två personer, så har jag fallit igen.

För det är hemskt hur lätt det är att falla tillbaka,.. till gamla mönster, gamla beteende. & det är så svårt att hålla styrkan på det man vet egentligen är rätt. För om man tänker efter har jag egentligen känt till det där gamla mönstret så himla mkt längre & det är inte konstigt att det är inprintar i ens inre & att det är så lättare att gå tillbaka till det man är bekant med.
För det är oftast inte så att det man vet är rätt är det lättaste alltid. & jag vet så väl att det enda sättet för mig att behålla glädjen är att behöva ta itu med allt det där som gör lite mer ont än man vill kännas vid. & mer än ibland undrar man hur vissa saker fortfarande kan göra så ont, & hur man kan bli påmind under dom mest konstigaste omständigheterna & i dom absolut minsta sakerna.

Men borde man tacka Gud för dom prövningar & svårigehet man gått igenom, för att man ändå vet hur mycket dom har format en & att man inte hade kommit så här långt om man inte legat där & kravlat då. ?
Fast på något sätt så nöjer jag mig med att veta, hur bra jag kan bli tillsammans med honom, vilka möjligheter jag har till att bli det bästa. För det känns verkligen som när cement börjar torka. Jag tror inte längre, jag vet hur stora saker Gud kommer att göra genom mig. Men precis som cement "bränner" sig själv torr, så bränner det lite i mig i början. Att börja vandra med Gud är inte det mest smärtfria, det bränner lite, svider lite. Men lika som vetskapen om när cement verkligen torkar, så är det hårt nog att bygga stora hus & byggnader på. Så vet jag om att när Gud börjar skunka in, "torka" in i mitt liv, så kommer det också att vara hårt som sten. Hårt nog att bygga hus på , hårt nog att bygga liv på , att bygga mitt liv på.  
& med den vetskapen, så är jag beredd att låta det bränna lite nu. För precis som att grus/sten, sand, vatten & cementblandning, fyra självständiga ingredienser ska blandas ihop och sedan brännas samman, så ska också så mycket nya stora självständiga delar att mitt liv sammanfogas & brännas samman i mitt liv.


Men man märker verkligen & man ser vekligen så tydligt vilka delar & människor som är viktiga för ens utvecklig & välbefinnande. Vilka som stöttar & pushar en & vilka som är skeptiska. Jag menar inte att vissa av mina vänner är sämre än andra & att inte alla kommer göra stora saker, utan mer att alla kan inte vara rätt för mig & för min väg.
& trots att det gör himla ont, så måste man kapa vissa navelsträngar.



Sitter hemma hos F, lyssnar på lugn musik meddans hon sitter mitt på golvet & gåt igenom sin gamla CD samling. Jag vet egenligen inte varför jag uppskattar sånna här tillfällen. Man jag tror det är på just sånna här platser som man inser det betydelsefulla & de bra egenskaperna hos en vän. För enligt mitt tycke, är en riktigt vän någon som man bara kan vara med. Som man inte alltid måste hitta fiffiga ord att säga, eller ständigt måste hitta på något spännande att göra. Utan att bara känna hennes närvaro får mitt hjärta att slå jämt.
Jag skulle aldrig kunna tack Gud nog för denna familjen. Min familj. För Johansson's har blivit som mina systrar. Min fristad.



"När jag kramar X, så känner jag ingenting.
Men när jag kramar Y, så slår mitt hjärta som bara den.
Hur sjutton vet mitt hjärta vem jag kramar ?"
Det är därför B limmades fast i mitt hjärta, för att du aldrig vet hur imorgon kommer bli, eller vilken kommentar hon kommer att välja. & det är nog det som gör livet levvärdigt (någon dag, ska ni få ta del av min ordbok). Att hon aldrig blir förutsägbar, utan att var dag med henne är ett äventyr. Vårt äventyr.



Om du fick välja, är det värt att låta det svida lite ett tag, i vetskap om att du kan bli det bästa eller nöjer du dig med att leva ett medelmåttigt liv, där du i sin tur kommer att veta att bara kommer att uppnå allting precis, aldrig mer eller mindre, där alltng redan är förutsägbart ?



(Låt in människors handlingar bestämma om du vaklar eller står stadigt. För så länge du står på Guds cementplatta, så är det du som avgör farten. )