belladora

"You can't make shit shine !"


Det blir alltid så mkt förväntningar på nyår. Sen spricker allting, blir kaos & man blir besviken. Men jag tror att det man egentligen har förväntan & förhoppningar på är att det nästa året inte ska suga lika mkt som detta. Men ändå står man i samma besvikelse var nyår när kl slår tolv.
& det finns inte mycket som pekar på att jag inte kommer göra detsamma denna gången. (& på något sätt önskar jag ändå, att jag kunde somna nu, å vakna upp morgonen den andra januari, lagom för spänningarna att släppa.)



..men ändå, står man i sin fina klänning å sina tunna strumpbyxor som borde vara olagliga mot de minusgrader vi går mot, å sjunger Happy new year, happy new year med vänner jag vet att jag älskar. På håll kan det nästan se bra ut. Men om lögner hade färger, hade det inte bara varit raketerna som färgade himlen imorgon kväll. 

Jag vill känna dig så nära att jag kan känna din rytm.
Så nära att dina varma andetag bildar pärlor på min hals.

Är inte van vid att känna så här. Denna blandade rädslan med glädje. Som om mina hjärtslag värker, meddan det skickar en pirrande känsla ut i fingertopparna.
När ska jag sluta vara kär i det jag inte kan se ?





I never made promises lightly,
and there have been some that i have broken,
but i swear in the days still left
we will walk in fields of gold,
we will walk in fields of gold
Den har gått på repeat den senaste timmen. Är nog en av mina favolåtar. Bara att man börja tänka så himla mkt när man hör den. Ikväll, vet jag inte riktigt om det är bra el dåligt. Men kan inte sluta lyssna på den..
..men bör krypa ner hos F nu, börjar bli sent. Dela lite av hennes värme, för har inte känt mig annat än himla frusen idag.


..I do not like those days.

W O O W ..för att använda ett Sara uttryck.


Detta är nog första gången, som jag sitter själv i vårt hus.. i min stol.. & faktiskt känner att jag ör glad.
Hmps. Brukar inte känna mig något annat än ensam & konstig när jag är själv.
Men idag känns det faktiskt så mkt bättre än det brukar göra. Kanske för att jag har börjat känna mig trygg inom flera saker den senaste veckan. Till & med glad, på riktigt.

"Who needs a heart, when a heart can be broken?"  ( Ja, ibland är jag faktiskt en av dom som lyssnar på lugna melodier. & jag skäms inte ens. )
Så har jag nog tänkt merparten av mitt liv. Men denna gången ska jag våga, & visst det kommer kanske kosta både mitt hjärta & mitt självförtroende. Men å andra sidan har jag alltid spelat safe när det kommer till kärlek, & hur mkt har jag fått ut av det ? Inte mkt mer än ha kännt mig som den mest känslokalla människa.
Men känner att det är en ny tid, ett nytt sekel för mig & då vill inte jag vara sån. Denna gången vill jag våga..
(..måtte jag bara inte fall, för jag tycker verkligen om att ha allt !)


Ikväll blir det julmys hos Elin. Ska bli himla trevligt. Massa nytt folk & nya möjligheter. Weay.

Fick ett mail av Qarro, som jag läste precis. Hon är bara så himla bra. Om alla bara hade haft ett hjärta stort som hennes. Hon skrev inte mkt, men orden som hon skrev kittlade sig fast i min hud. Det var bara en sån påminnelse om vad jag är till för, varför jag en gång kom till United & varför jag fortsatte komma tillbaka. Idag spritter det i mig. Oh, vad jag vill !


Nej, nu är det dags att vara lite produktiv så jag hinner bli klar innan jag ska åka. För jag vill så gärna;.. vara med F imorgon, & dela hennes arbete. Dela hennes tankar & dela hennes stress. Ha.



Kärlek !!

Om jag någon gång tvivlar, så slå mig hårt i bakhuvudet. Innerst inne så vet jag vad jag är menade att göra. & om jag någon gång påstår att min rätta plats inte är mitt mellan två personer, så har jag fallit igen.

För det är hemskt hur lätt det är att falla tillbaka,.. till gamla mönster, gamla beteende. & det är så svårt att hålla styrkan på det man vet egentligen är rätt. För om man tänker efter har jag egentligen känt till det där gamla mönstret så himla mkt längre & det är inte konstigt att det är inprintar i ens inre & att det är så lättare att gå tillbaka till det man är bekant med.
För det är oftast inte så att det man vet är rätt är det lättaste alltid. & jag vet så väl att det enda sättet för mig att behålla glädjen är att behöva ta itu med allt det där som gör lite mer ont än man vill kännas vid. & mer än ibland undrar man hur vissa saker fortfarande kan göra så ont, & hur man kan bli påmind under dom mest konstigaste omständigheterna & i dom absolut minsta sakerna.

Men borde man tacka Gud för dom prövningar & svårigehet man gått igenom, för att man ändå vet hur mycket dom har format en & att man inte hade kommit så här långt om man inte legat där & kravlat då. ?
Fast på något sätt så nöjer jag mig med att veta, hur bra jag kan bli tillsammans med honom, vilka möjligheter jag har till att bli det bästa. För det känns verkligen som när cement börjar torka. Jag tror inte längre, jag vet hur stora saker Gud kommer att göra genom mig. Men precis som cement "bränner" sig själv torr, så bränner det lite i mig i början. Att börja vandra med Gud är inte det mest smärtfria, det bränner lite, svider lite. Men lika som vetskapen om när cement verkligen torkar, så är det hårt nog att bygga stora hus & byggnader på. Så vet jag om att när Gud börjar skunka in, "torka" in i mitt liv, så kommer det också att vara hårt som sten. Hårt nog att bygga hus på , hårt nog att bygga liv på , att bygga mitt liv på.  
& med den vetskapen, så är jag beredd att låta det bränna lite nu. För precis som att grus/sten, sand, vatten & cementblandning, fyra självständiga ingredienser ska blandas ihop och sedan brännas samman, så ska också så mycket nya stora självständiga delar att mitt liv sammanfogas & brännas samman i mitt liv.


Men man märker verkligen & man ser vekligen så tydligt vilka delar & människor som är viktiga för ens utvecklig & välbefinnande. Vilka som stöttar & pushar en & vilka som är skeptiska. Jag menar inte att vissa av mina vänner är sämre än andra & att inte alla kommer göra stora saker, utan mer att alla kan inte vara rätt för mig & för min väg.
& trots att det gör himla ont, så måste man kapa vissa navelsträngar.



Sitter hemma hos F, lyssnar på lugn musik meddans hon sitter mitt på golvet & gåt igenom sin gamla CD samling. Jag vet egenligen inte varför jag uppskattar sånna här tillfällen. Man jag tror det är på just sånna här platser som man inser det betydelsefulla & de bra egenskaperna hos en vän. För enligt mitt tycke, är en riktigt vän någon som man bara kan vara med. Som man inte alltid måste hitta fiffiga ord att säga, eller ständigt måste hitta på något spännande att göra. Utan att bara känna hennes närvaro får mitt hjärta att slå jämt.
Jag skulle aldrig kunna tack Gud nog för denna familjen. Min familj. För Johansson's har blivit som mina systrar. Min fristad.



"När jag kramar X, så känner jag ingenting.
Men när jag kramar Y, så slår mitt hjärta som bara den.
Hur sjutton vet mitt hjärta vem jag kramar ?"
Det är därför B limmades fast i mitt hjärta, för att du aldrig vet hur imorgon kommer bli, eller vilken kommentar hon kommer att välja. & det är nog det som gör livet levvärdigt (någon dag, ska ni få ta del av min ordbok). Att hon aldrig blir förutsägbar, utan att var dag med henne är ett äventyr. Vårt äventyr.



Om du fick välja, är det värt att låta det svida lite ett tag, i vetskap om att du kan bli det bästa eller nöjer du dig med att leva ett medelmåttigt liv, där du i sin tur kommer att veta att bara kommer att uppnå allting precis, aldrig mer eller mindre, där alltng redan är förutsägbart ?



(Låt in människors handlingar bestämma om du vaklar eller står stadigt. För så länge du står på Guds cementplatta, så är det du som avgör farten. )